lördag 13 augusti 2011

Att bestiga Galdhøpiggen och Glittertinden, Norges högsta bergstoppar

Nu i somras var jag äntligen till Norge och besteg Galdhøpiggen, Norges och Nordens högsta bergstopp. Efter min bestigning av Kebnekaise för tre år sedan så blev jag (självklart) peppad på att även bestiga Norges, Danmarks och Finlands högsta berg. Skulle kännas coolt att ha tagit de nordiska topparna typ.

Som nästa steg efter Kebnekaise kändes det mest lockande att bestiga Norges högsta berg, Galdhøpiggen. Dels har jag varit väldigt lite i Norge men hört mycket gott om naturen där, så det skulle bli kul att se det. Dessutom ligger Galdhøpiggen ganska bekvämt till för mig som bor i Stockholmsområdet och så är det ju högsta berget i Norden.

Planering
Galdhøpiggen ligger i Jotunheimens naturreservat, ganska nära Lom och Lillehammer. Efter att kollat runt på kartor och på nätet så förstod jag att man kunde bestiga både Galdhøpiggen och Glittertinden om man utgick från Spiterstulen. Nu i efterhand så vet jag att det populäraste och lättaste sättet att gå upp på Galdhøpiggen är att gå med guide från Juvasshytta.

Att ta sig till Spiterstulen är relativt lätt. Jag valde att hyra bil en vecka för att ta mig dit. Man kan åka dit med kollektivtrafiken, det går en lokalbuss några gånger om dagen, men det skulle bli för krångligt med all packning tyckte jag.

I Spiterstulen finns vandrarhem och camping, jag valde att tälta. Om man vill vara riktigt bekväm av sig kan man ta in på hotell i Lom och sen ta bilen till Spiterstulen eller Juvasshytta över dagen.

Resan

Visa Stockholm (Sverige) - Spiterstulen (Norge) på en större karta

Resan till Spiterstulen gick bra men det är en lång bilresa från Stockholm, ca. 90mil enkel väg, så jag rekommenderar verkligen att ta dit och hemresan på två dagar var. Det finns mycket fint att se längs vägen.

Jag åkte från Stockholm via Örebro, Karlstad, Arvika, Hamar, Lillehammer, Otta och Lom till Spiterstulen. Efter Arvika blir det låg hastighet på vägarna och de sista två milen fram till Spiterstulen tar nästan en timme eftersom det är en brant och smal grusväg.


Norges gula vägmarkering.
Norges sätt att markera hastighetsgränser är klart förvillande så vad hastighetsgränserna var har jag ingen aning om, men fort gick det inte. (Deras skyltar går emot allt vad informationsteknik förordar. Vem i helskotta tyckte det var vettigt att köra med negativ informationsförmedling? -"nu är det inte 60", överkryssad 60 alltså, vad f--n betyder det!? *åhhhh!*)


Vackert är det i alla fall!


Sista biten till Spiterstulen.

Spiterstulen
Väl framme i Spiterstulen tar man sig till receptionen och betalar vägavgiften för grusvägen (50nkr) och för eventuell övernattning. Jag tältade och tältplatsen gick på 50nkr/natt och då får man tillgång till dusch och toalett.

Spiterstulen.
Spiterstulen är ett riktigt toppen-ställe men räkna inte med hotellklass på faciliteterna. Förutom vandrarhemmet så har de en restaurang, en cafeteria med uteterrass, inomhuspool och guidning till olika ställen i omgivningarna. Varje kväll klockan 21:00 så är det guideinfo och vill man hänga med på en tur kostar det ca. 200nkr, riktigt billigt alltså.

Jag slog upp tältet vid forsen och njöt av omgivningarna. Spiterstulen är ett av de härligaste platserna på jorden måste jag tillstå. Det är vackert, storslaget, ensligt, knappt några mygg alls och vattnet smakar underbart (dock ska man inte dricka vattnet i stora forsen).

Spiterstulen "by night". Ett riktigt mysigt ställe.
Galdhøpiggen
Så blev det alltså äntligen dax. På morgonen fredagen den 29:e juli 2011 började jag min bestigning av Galdhøpiggen. Toppen är 2469möh (meter över havet).


Visa Till topps! på en större karta

Jag startade från Spiterstulen på 1100möh och vandrade alltså ca. 1300 höjdmeter upp och lika många ner under bestigningen. Terrängen är brant till mycket brant och stenig till största delen. Vad man bör tänka på, på uppvägen, är att efter trädgränsen så finns det knappt något vatten. Så se till att fylla upp flaskor då och ha gärna med en extra vattenflaska i ryggsäcken.

Mot Galdhøpiggen! Första biten är lätt.

Leden är väl utmärkt med röda T:n.

Här står jag, lyckligt omedveten om solbrännan som kommer svida framåt kvällen... (använd solskydd)
Uppvägen är lite lurig, eller förvillande är ett bättre ord. När man kommit ungefär halvvägs så är det lätt att tro att man ser toppen, men det är bara en av Galdhøpiggens (elaka?) syskon. Toppen heter Svellnose och är trevlig i sig. När man kommit upp på Svellnose så ser man ytterligare en (elak?) syskontopp som man ska upp på, Keilhaus topp. När man väl kommit upp på den toppen så ser man äntligen Galdhøpiggen. Sista biten är riktigt behaglig.

Svellnose.

Keilhaus topp.

Galdhøpiggen i sikte!

På toppen!
På toppen finns ett café(!), en underbar utsikt och en herrans massa folk.



Hela turen tog 9 timmar för mig (4h upp, 1h på toppen och 4h ner) och var ganska krävande. Det som tog mest på krafterna var nerfärden, översidan på låren skrek av mjölksyra sista timmen.

Turen var klart givande och gillar man branta stup, klipp-överhäng och sug i magen kan jag rekommendera det. Det var inget allvarligt svårt trots visst klängande och klättrande bland stenskravlet. Något som förtog toppbestigningskänslan lite var att det var så mycket folk på toppen och att caféet låg där. Det blev liksom lite för tryggt för att bli ordentligt äventyrligt helt enkelt. Men helt ok ändå som sagt.

Vilodag i Lom
Efter turen upp på Galdhøpiggen behövde jag en rejäl vilodag. Efter sovmorgon, långfrukost och lite soldyrkan så åkte jag till Lom och turistade. Lom är en riktigt fin liten fjällby som verkligen är värd ett besök.

Stavkyrkan i Lom, modell snygg.

Bageriet i Lom är väl värt ett besök.

Glittertinden
Efter den välbehövliga vilodagen så satte jag på söndagsmorgonen av mot Glittertinden. Den toppen är 2452möh plus toppglaciären och gav för stunden ca. 2465möh. Förr var Glittertinden högre än Galdhøpiggen om man räknade in toppglaciären och det orsakade en del bryderier om vilket berg som egentligen skulle anses vara högst. Men numera är det ingen tvekan om att Galdhøpiggen är högst.


Visa Till topps! på en större karta

Start på bestigningen av Glittertind, tidigt på morgonen.
Till skillnad från Galdhøpiggen så är det inte lika tvär-brant utan mer utdraget och det är inte heller stenigt precis hela vägen. Fram till foten på Glittertinden så vandrar man genom en helt underbart vacker dal med små fjällbäckar lite här och var och mjuk mark som passar perfekt att tälta på.

Bortom dalen skymtar dagens mål, Glittertinden.

Om man ser tillbaka så har man utmärkt utsikt över Galdhøpiggen.
Vid foten på Glittertinden är det läge att fylla på vattenflaskorna eftersom det blir ont om vatten efteråt. Från foten och uppåt blir det rejält tung terräng. Brant och stenigt i drygt en timme och sen flack stenåker i 1,5 timme innan man når toppen.



På själva topp-kammen ligger en glaciär som man ska vara mycket försiktig med. På motstående sida sett från där man kommer ifrån är det 200m stup rakt ner och delar av glaciären hänger över det stupet. Så, håll koll på vart du är och gå inte ut på glaciären om du inte är absolut säker på vad du gör.

Stup vare här!
Glittertindens toppkänsla var riktigt bra. Utsikten var slående, ensligheten stor och luften frisk!



Personligen gillade jag bestigningen av Glittertinden bättre än Galdhøpiggen. Vandringen var bättre och inte lika påfrestande, trots att det var längre. Det var också vackrare och mer ensligt. Totalt tog det 10 timmar för mig att bestiga Glittertinden. 5h upp, 1h på toppen och 4h ner.

Hemvägen
Efter fyra nätter i Spiterstulen var det dax att åka hemåt igen. Jag tog det lugnt och stannade och övernattade i Charlottenberg ungefär halvvägs till Stockholm. Charlottenberg är ett stort köpcentrum, mitt i den djupaste värmländska skogen och precis innanför gränsen till Norge. Lite lustigt på nått sätt. Det var skönt med en natts god sömn iaf.

Eftertanke
Galdhøpiggen och områdena omkring (hela mellan-Norge) är klart värda ett besök. Det är mycket vackert, naturen storslagen och det är semestervänligt. Sen är det gott om campingplatser och hyttor att hyra.

Att jämföra bestigningen av Galdhøpiggen med bestigningen av Kebnekaise är ganska svårt. Det är två ganska olika typer av bedrifter. Galdhøpiggen är högre men mer lättillgänglig och välordnad medan Kebnekaise är mer äventyrligt och svårtillgängligt. När man ska bestiga Galdhøpiggen behöver man knappt planera alls och det räcker med att packa sig en matsäck för dagen, åka dit med bilen och knata upp. Att Galdhøpiggen dessutom ligger långt mer söderut än Kebnekaise gör att vädret är behagligare och inte lika extremt, det är klart varmare på nätterna t.ex. Dock känns det verkligen som en bedrift att bestiga Kebnekaise. Det är på en helt annan nivå. -Kebnekaise må vara aningen lägre men äventyret är större!


Vilken blir nästa topp? Danmarks Möllehöj (170möh) eller Finlands Halti (1324möh)? -Det visar sig... :)